Adelgunda? — tillade han nästan ljudlöst, räckande Stjernsköld handen. Astrid, som hittills varit stum, återfick hela sin kraft. ?Henrik, sätt dig här hos mig blott för några ögonblick. Vi skola nu vara starka, tåliga och undergifna, ty ser du det är Gud som åtskiljer oss. IIvarsöre Han så gör, få vi ej knulande fråga, men en gång få vi svar derpå — och då äro vi förenade och lyckliga igen.? Hennes ögon voro fyllda af tårar — ägnn kunde hon återhålla dem; men når Henrik utbredde sina armar och hon lutade sig som hon trodde för sista gången mot hans bröst och hans läppar vidrorde hennes, utbrast hon i en våldsam gråt, och när han slutligen uppsteg och utan ord tryckte hennes föräldrars händer, och hon horde dörren låsas efter honom tyckte hon ljudet deraf likna mullskoflarnes mot likkistan. Nu en kort öfversigt af de tilldragelser som limat under denna mellanrymd af tid. De bref, i hvilka Astrid underrättade Stjernsköld om Adelgundas försvinnande hade lika litet som de föregående fallit i dess egares hander. I och för en spanmälsafsär hade han rest till hufvudstaden, då han i sin styffars hus händelsevis träffade grefve O., som ganska lugut berättade honom att den lilla holländskan hade under sin vårdares frånvaro blifvit bortröfvad. Hans första rörelse var att uppsöka general Ehrenflykt, hvilken låtsade den största okunnighet och framkastade ord i afsigt att