Helsingborgs-Posten – 13 juni 1862, sida 3

mig? — Om ej mycket annat lade sig emellan, skulle jag ej illa trifvas i detta arbelsamma lif, som vi nu fora ... men vet du hvad som nu nastan mest bekymrar mig 2 Richard ?? svarade hustrun. Ja just han. Jag ser huru den skymf, han lidit tär hans unga sinne — ech hvem må undra derpå, tillade fadren dysterst, i det modren nedsvaljde en tår. Det är ett par duktiga pojkar,? återtog han, flinka arbetare. Med Golllieb år jag så nöjd, alt jag i en annu sannare bemarkelse en dag skulle vilja kalla honom son.? Elva? gissade Dora. Men han tyckes mer fästad vid Adelgunda.? Detta excentriska barn passar ej honom, som är en åkta nordens son; dock vill jag visst icke inblanda mig i dylika ting, hvilka en hvar sköter sjelf bäst om. — Astrid sruktar jag stråfvar ofver sina krafter, obegripligt att hon kan hinna med så mycket. Äfven vår stackars Antonia offrar sin skärf till det allmänna bästa i vår lilla krets; jag har mycken nytta af henne för milt yrke; hennes vackra utskärningar pryda en del af mina arbeten.? Nu inträdde Astrid med ett bref i handen. Hennes blick uttryckte den största förvåning. Hvad skrifver Stjernsköld, du ser så häpen ut? yttrade fadren. Han har icke fålt milt sista bref. Kan någon begripa det? Elva kom inspringande. Mamma! pappa! — en främmande herre, som åker i en mycket grann vagn. xpadren gick ut under det Astrid stod