Helsingborgs-Posten – 13 juni 1862, sida 3

slojten och ur densamma sramlockar de mest melankoliska toner. Om det ej vore synd — ty stupstocken skulle jag nog trolsa — gåfvo jag hela den sorhexade familjen, d. v. s. herre, fru och dotter för fyra styfver hvitt pulfver. Hade jag ej min gamle far, som gudnås är ganska skröplig, besokte jag mina vanner, men nu gor jag det med lankarne. Gud vålsigne eder alla! Hder tillgisna CZ Hon är rolig,? smålog Liliefelt. )Men hon misskanner den stackars flickan, svarade Dora. )Det är svaghet för Theophil, som du ar så böjd all försvara henne, sade Liljefelt allvarsamt. Hon är vacker — d. v. s. ibland — men det ar också allt. Jag tycker inte om henne.? Dessa afgörande ord från Kapten Liljefelts lappar betydde ganska mycket. Dora suckade, men motsade icke. ?Det är,? sade Liljefelt, velt besynnerligt olyckligt samband mellan Wallendorffs familj och min det år som den ena ständigt skulle stöta på den andra.? Hvad säger du, inföll Dora, hvad säger du om dessa penningar, som vår stackars son skickat? En liten förstärkning af min hushållskassa, säger han. 100 Rdr — ingen liten summa 10 Det smärtar mig, svarade Liljeselt med en sorgsen blick; det är jemt halfva hans lon. — Ja, min älskade vän, fortfor han, fattande hennes hand, ett år, ett ganska händelserikt år har bortrunnit i tidens haf. Kunde vi denna dag för 28 år sedan tro, att slutet af lefnadsdagen skulle blifva så stor