mare; tveme bref, ett från Theophil och ett deruti innelutet från Mamsell Zellerman, gåfvo anledniig till nedanstående samtal mellan dem. Det sednare brefvet vilja vi med dem genomlasa. Min goda, rara Fru Dora! Ehuru jag i allmänhet är en trög brefskrifverska, vill jag dock helsa dig min egen vån med några ord, af hvilka både begynnelseoch slutbokstafven blir : din son. Om jag kunde förarga mig ofver honom, skulle jag sannerligen göra det, och fastän hatande alla konstgrepp, skydde jag icke en liten list, om jag genom densamma kunde skilja honom från hans flamma; men gudilof jag behöfver det icke, ty Wallendorsf lemnar aldrig silt samtycke till sin dotters giftermål med honom. Till hans heder får jag likvisst säga, att jag ej tror alt han efter denna sista djefvulska historia — ty alt den fursten spann ihop densamma, det är säkert som elt litet bref, — tänker på alt äkta den lilla caprisiösa dockan. Hennes enda förljenst är: att hon är kär i honom, — men det är säkert i hans utseende och i hans musik, för hans själ förstår hon sig visst icke på alt uppfatta. Men mina vänner må ej inbilla sig det min pastor spatserar här som en månskensriddare och ser på Signora Luna och stjernorna. Nej, han är verksammare än någonsin — med ett ord förträfflig. Sistlidne Söndag invigde han vår flickskola med ett tal så präkligt, att ej Erkebiskop Wallin i lisstiden skulle gjort det bättre. Men om qvällarna når han är ensam, går han fram och åter pä sitt rum, så att tiljorna kunna brista, tills han slutligen tar till