Helsingborgs-Posten – 13 juni 1862, sida 2

denna skärseld måste val hon som alla andra en gång genomgå. — Min ölvertygelse är att hon, forenad med en annan man blitvit helt annorlunda än hvad hon na synes vara. Huru är du nöjd med mitt barn? Hon är till, sin själ som till sin födelse en söderns dotter. Hennes lynne liknar ej den veka, ehuru ömma och älskande, svaga modrens; lavan af den vulkan som sjudit och annu sinndom sjuder i hennes fars bröst har hos henne ingjulit sig; men alla anlag kunna med en rått rigtning taga en god vändning. Det är mig på en gång en tröst under frånvaron och en gladje, ja en sallhet for mig att veta henne handledas och fostras af dig och din älskvärda förträffliga moder. Ehrenslykt sage hvad han vill, men när jag gifter mig erkänner jag henne oppet för min dotter. Bevisen som styrka mitt giftermål, ligga i den plånbok jag dagligen bär på mig, — i händelse af eldsvåda vågar jag ej på något annat sätt förvara desamma. Farväl, min älskade, du själ af min själ! Det är ej brist på ömhet att du ej låter höra af dig! Så hviskar oupphörligt i milt inre en röst så ljuflig att höra och ännu ljufligare att tro. — Ja, vi hafva lofvat hvarandra att inga misstankar, de må i våra hjertan inkastas på hvad sätt som helst, synas de än aldrig så troliga, skola någonsin störa helgden af vårt dyra förbund. Helsa dina föräldrar ödmjukt från den blisvande sonen, dira syskon hjertligt, och gif Adelgunda en kyss från hennes far. — Skrif med omgående till din HENRIK.? Medan Astrid genomläste detta bref, hade föräldrarna dragit sig undan i sin sängkam