Helsingborgs-Posten – 13 juni 1862, sida 2

skulle det hafva skett här, och som sagdt, alla intriger aro främmande för de tvenne personer med hvilka jag uu dagligen sammanlefver. Mig griper sinndligen en langtan efter dig, som jag troligen ej ratt länge kan emotstå. Rätt snart siyger jag till dig på kärlekens snabba vingar, ty med dem särdas man lika hastigt som säkert, och omöjligt kan jag vegetera en hel vinter, utan all någon gång under densamma få trycka dig till mitt hjerta, höra din ljufva röst, din sång samt med dig utbyta dessa förtroliga ord, betydelsefulla för oss, men likgiltiga för andra. Jag har med ett ord en brinnande längtan att se dig i det nya hemmet, der du genom sorsakelser och arbete bidrager tilt de dinas uppehålle. I vår ett år till, vill Gud, är du min helt en hället — uteslutande min genom kyrkans band. Då år den långa pröfvotiden slut. Jag har icke ötvergifvit tanken på Carlsro; detta ställe mig äfven kärt genom det minne som fäster mig vid detsamma, vill jag nödvändigt arrendera. Jag vet att närheten af Östanfors afskräcker dig, men det förefaller mig som om egaren skulle framdeles, åtminstone vintertiden, ej sjelf vistas derstädes, och dessutom äro vi af honom ej beroende. Min moder — hvar jag än fäster mina bopålar måste besöka mig och jag henne; och det vet jag at min hulda maka, sjelf så om dotter, ej skall neka sin vän, väl vetande att hon ej sormär afkyla hans varma kärlek. Ja, denna moder är — vare det endast sagdt till dig — ett kapitel i mitt ödes bok, som är af ett för hjertat smärtande innehåll. Likväl hoppas jag att äfven hon kan genom sorgernas skärseld luttras och renas, och