Till Damerna wid MagiftersWromotionen i Lund. Den 31 Maj 1862. Wål fyller stundens högtid wira finnen Med ljusa bilder uti brekig mängd; En bild får dock ej bli af andra minnen, Af annat framtidshopp tillbafaträngd: Din bild wi mana fram, du ädla qwinna, Se, äfven du har kransar här att winna. J älskade, fom wi i famnen lägo, Då modershjertat bönestunder höll, Od) inga undra än Guds englar sågo, Hur tåren på den spädes panna föll — Nu wiras lager, der ev tår föll neder, Och derför sagerskörden eck är eder. J systrar, bwilfas milda fänslor smägo J bredrens lefar tusen små behag, Som feljden gerna, då hans tankar flögo pa tristig färd met sellyst lefnadsdag! Hwar serg, hwar froöjd jn skulle bli gemensam: Kan nu han njuta tagerus fröjder ensam? Men nti aningarnes högtidsstunder WåÄrt oga hänryckt fer en annan krans — Gn lön, fom i Arolles lagerlunder För warma ynglingshjertat ide fans — CEu krans, af inger jerdisk öfwerbjuden — En myrten slätad Åt den unga bruden,