Han upsteg och gick mot fönstret; slutligen väde han sig åter mot henne. yveno ord ville jag säga innan vi ålskiljas, ellerrättare, det är tvenne ting jag vill bedja on; det ena är: lef for det rätta, sanna och godi:! sade han med en musikaliskt rörande, bedjande ton. När du nasta gång känner dig frestad, af ditt gamla lynae, så erinra dig att du losvat Theophil att blifva en ny menniska. Nu fattade han hennes händer som han tryckte mellan sina. ?0, må jag aldrig få höra,? sade han med ifver, ?alt någon mensklig varelse haft skäl alt beklaga sig öfver dig — det var min första bön.? voch det skall blifva min högsta tröst, min enda glädje att uppfylla den. Ja, Theophil, jag vill, jag skall, sade hon med starkt tonfall i rösten, blifva en ny menniska. Din andra begäran 2 ?Det år ingen begäran, det är som den första, endast en bön. Har du bokmärket qvar, som du förliden jul lät qvarligga i boken jag lånat dig 2 Ja,? svarade hon djupt rodnande. vvill du nu återgifva mig detsamma — nu har du rättighet att bortgifva det. Tack för det du så vill.? Och nu farväl, lef väll... Gud välsigne dig!...en afskedskyss... den första . troligen den sista, rösten blef allt mer osäker, må det tillåtas oss alt vexla! Han tryckte henne hastigt till sitt bröst, kysste hennes läppar, slet sig i samma minut ifrån henne, samt lemnade skyndsamt rummet. Eugenie och Henrik Stjernskold voro ännu båda två qvar i förmaket.