Helsingborgs-Posten – 6 juni 1862, sida 2

v0, UHenrietto, satta dig!... Om det kan vara dig en trost, att från mina lappar hora den heliga försäkran utgå, att jag aldrig åt någon annan skall förpanta min tro, så moltag milt löfte, min ed att till min sista suck bevara den ät dig! vJa, det vore visst en tröst, inföll hon eldigt, den enda jag nu förmår mottaga. vylen föreställ dig,? sade han långsamt vom man skulle affordra dig det loste att välja en annan make.? vJag säger nej — nej — om man än släpade mig i brudstolen! sade hon nästan vildt. Ack, du arma!? genmöälte han, i det han med en blick, som uttryckte det djupaste deltagande, såg på henne. Du vet ju sjelf huru svag du är. Jag är svag i allt utom i min kärlek. Ett ögonblick slöt han henne häftigt intill sig, v-äväl,v sade han, om du verkligen är stark i din kärlek, så visa det nu, visa att du har mod att lida och forsaka...? ypu lofvade mig en gång — fortsatte han — vminns du det bref jag i våras skref till dig — du lofvade att bekämpa de lyten som du genom en förfelad uppfostran, nästan dig sjelf omedvetande mottagit, ty vår Gud, sade han fort och lifligt, har både till det inre och yttre herrligen utrustat dig, din vackra själ motsvarar din yttre sköna skapelse. O, Henriette, jag upprepar det ännu en gång, — om du så högt, så evigt älskar mig, som du säger, så blif allt det, till hvilket Herren dig ämnat.? Till hvad har han ämnat mig? frågade hon mer sansadt, men med låg, svag röst.