oattre jorstamo alt att battua ocdsit Ya Er namn uppe med i tysthet negocierade lan mot 40 a 50 procents ranta, ite heller skulle blifwa ilokare i fina berätningar om en sådan ran ta wore legaliferad. Men deremot skulle tufens de menniskor, atminstone till en början, bli vuinerade, derföre att afwentyrarne få uppdrejwo rantan att den redlige affaremannen NÖdDanbigt mäste gi under, då han ide wagade utfars ba drygare förbindelser, än han trodde sig fun na till base kapital oc) ruanta igenlösa. Z ill förswar för räntans frigijwande uppftälfer man oupphörligt den satsen, att penningen ar en wara och väntan dess pris. Ja, dewars wi godkänna detta fullkomtigt. Men sedan ändrar man satjen och säger: pa min egen ma ra bestämmer jag sjelf pris. Detta låter alldeles förträffligt och tyckes wara alldeles vom tullrunkeligt. Nog bör jag wal fa sjelf dilpos nera min egendom, fom mig godt synes, ov. så, att jag ide dermed skadar min nåsta. Det ta tyckes mwara få teoretifft riltigt att iom for respondenten säger, allt förftåndigt folk mäste godtäånna det. Sa bonde jag är godkänner jag öodså satsen. Men Huru månne den tar fig ut i weriliga lifwet. Der kommer t. ex. en res sande till gästgifwaregärden och will ha skjuts, halltarlen budar mig, men jag swarar: haltar na äro mina, jag disponerar sjelf min egendom fom mig godt synes oh jag will ide itjutsa. Den resande börjar med fitt: hjelp mig — alldeles fom en skuldsatt låntagare inför en fapis talift, och jag swarar fom denne: hastarna arv en wara, waran är min och jag beftammer sjelf priset: 10 rdr milen, få får gå, o. s. w. Het stulle jn wara högft trefligt att resa bara emellan, Steckholm och Sundswall på det sättet. atom oss wälja ett annat exempel. Jag är jordbrukare, men finner det ligga i mitt intresfe att på hwad tid och med hwad redskap jag ochagar förwandla mina jordbruksalster till bran win oc) sedan will jag för högre winning skult sälja detta dränwin fupwis, antingen sjelf el fer genom antagna kommissionärer. Nu fom mer vånsmannen med sitt: du fär icke! Ma ywarföre får jag ide? waran är min, potiters na woro mina, bränwinet är mitt, jag måtte wäl äga dispofitionsrätt öfwer min egen wara? åller jag bor 273, wil från närmaste stad, der löper jag och betalar en sack taffe, fom jag äm nar i skälpundwis fälja til mina grannar, för att både tjena dem och förtjena något sjelf. Men sistalen säger: du far icke handla med kaffe på dcun jioau milstolpen. Hwarföre far jag ite? faffet av ju min egen wara od jag matte mil få dijponera min egen wara fom jag behagar. Så tor det fig ut med den af allt förstandigt folt ofelbar erkända satsen, om waror och pris och dispositionsrätt. Onekligen är doc ta pitalisten i ex längt lyckligare belägenhet än res feroffjutfarex, ty den förre har ätminstone dispejitionsratt öfwer fin wara, han är ej fiyldig att utlemna den om Han ide mill, han kan ef ter eget godtfinnande placera sitt kapital der pan fiuuer det gifva bäjta afkastningen. Bonns den har deremot öfver fina hästar hwarken dis: pojitionss eller prisbestämningsratt. vandshöfdingen säger: du stall bli ssjutsstyldig wid den nyanlagda gästgifwaregärden ehwad du will eller icke mil, oc Regeringen sager: få oc få myc ket skall du bafmaiffjutspenningar och för detta pris ffall du låta ryta dina hastar ifran plos gen eller sådeslasset, wore det än under det örädaste ardete och utan afseende på hwem det är fom mill för tillfället begagna dem. Wi klandra icke dessa förhallanden, ty wi fin na dem alldeles oundwitliga intiki dess ftjutsfrås gan hinner att på ändamaldenligare fött ljas. Men wi ha med de anförda ex. welat wisa, att det tardinalstul, som den fria räntans förfäktare jemut och ständigt sramhalla sasom alldeles oc wederläggligt, platt ide häller stand i det prat: tista lifwet, det må i öfrigt wara säå teoretistt riktigt det will och kan. Hwem fer ide hwarthän det stulle leda om man lemnade i stjutsdondens eget skön så wål att bestämma om han wille, fom till hwad pris han mille skjutja till nästa gästgifwaregurd. Dea wara att man vå wissa orter och wissa urötis der stulle kanste tunna ata lifa billigt fom för nNåej min älskade vän? svarade han med NN