Helsingborgs-Posten – 2 juni 1862, sida 2

glas ösversar silt eget lilla sörräd; det gifver och gifver tills det sjelf osta blifver lidande — men hvad mer, det gifver andå. En sådan natur handlar ej af beräkning, ej en gång af pligtkansla: det ar inre drift som han ej kan motstå; det är ett elemeni hvilket han rores, lefver och hafver sin varelse. Dessa naturer äro sällsynta, dock vela vi alt de gifras. I 40 år hade prosten Zellerman innehaft Thorsberga pastorat; hans barn hade dött i yngre åren och under nära trenne decenvier hade hans hushåll, med undantag al ljenstepersonalen, endast utgjorts af hans dotter, han sjelf och hans medhjelpare ; och likväl hade han ej sjelf samlat nagon förmogenhet. Debet och Credit gingo ihop. Thans byrå var en låda uppfylld med skuldsedlar. Alla dessa voro stallda på mindre summor och undertecknade af personer, hvilkas namn i allmånhet ansävos hogst osäkra. Andra reverser egde han icke. Så val socknens som närgaränsande sorsamlingars satlige egde sitt forrådshus i Thorsberga prestgard. De flesta inom forsamlingen voro valmaende; når en tiggare trädde inom dörren hade man till ordspråk : vicke är han ifrån Thorsberga. pen största falligdomen inom socknen egde rum bland brukspersonalen på Östanfors. Hvarje vår uppklädde han af egna medel de fattigare nattvardsbarnen ; i missväxtår hade han för de nödlidande upplåtit sin spanmalsbod, och förr ville han af tio låta sig bedragas än att en enda verkligt behöfvande skulle sorgasves hafva anlitat hans hjelpsamhet.