då hade aldrig ett ja kommit öfver mina läppar ; men bandet mellan dig och din styffar var forut brustet. vpet har aldrig varit helt, menade Stjernsköld. Låt oss nu genast vigas! yN-ej, omojligt, sade sadren. Ej förr än om tva är. Och ännu ett: man sager alt du har ett svartsjukt lynne.? Stljernskold rodnade. Om jag ser att du, det vare skriftligen eller muntligen, plågar min dotter med för henne kränkande misstankar, då . . 7 Må vara, sade Stjernskold ; jag erkänner mig hafva anlag för svartsjuka, och kanske har jag under dessa veckor erfarit några symptomer deraf; men jag lofvar Astrid här i hennes föraldrars nårvaro, att for hennes skull försöka jaga dessa för oss båda fridstörande demoner ifrån mig...ja, lat oss tro fast på hvarandra, och å ömse sidor vara och blifva oåtkomliga för allt och alla, som skulle vilja lagga sina händer mellan våra! Astrids klara blick mötte hans. Ja, jag vill tro på dig så fast, som jag fordrar att du skall tro på mig, svarade hon. Tveenne dagar efter den omnämnda morgonem satt mamsell Zellerman åter i grefvinnan Nordenheims sängkammare. Nu känner jag hela förloppet, sade den senare. )bet är svårt att saga hvilken som är straffskyldigast: sonen, som begålt gerningen, eller fadern, som försvarar eller bemantlar hans brott...? Grefvinnan förnedrar sig sjels, sade mamsell Carin, utom sig. Jag känner mamsells häftiga lynne och förlåter henne; dock beklagar jag, att både