Helsingborgs-Posten – 30 maj 1862, sida 2

lutade sitt hufvud mot hans bröst, som hon fuktade med sina tårar.? Ja, gråt gerna, älskade! men gråt här, vid milt bröst. — Du visste ingenting, när du i afton reste från Hjelmsätra ? )Nej, Theophil ville ingenting säga mig medan jag var der...han talade om det under vagen, då han tillika nämnde, att han yltrat något härom till dig... Har du vari! hos din mor?? Ja, det har jag varit, sade han långsamt, Och hvad säger hon ?? ?Pry, dig ej om hvad hon säger, bad Stjernskold med innerlighet; jag skall aldrig tela i den barnsliga vördnad jag är skyldig henne; men du är mig mer ån hon.? 0, så bor det ej vara! Nu inkommo soraldrarne; det blef en lång, en vacker strid mellan försakelsen på den ena och troheten på den andra sidan ; men troheten segrade. I Guds namn då! sade slutligen Liljefelt; Pringen, som du, Astrid, bad mig åt honom öfverlemna, återger jag dig hår... Jag högaktar dig djupt, unge man, och hjertligare om möjligt än då jag med bäfvan, äfven motvilja, jag erkänner det, gaf eder mitt samtycke, valsignar jag eder i denna stund... Du är icke hans son! tillade han med ett låttande andetag. Nej, Gud vare tack och lof! inföll Stjernsköld.? Men du är hans hustrus son,? erinrade fru Dora. An sen ? återtog han. Det är sant?, menade sadren, det är ett stort obehag, men kan ej hjelpas. Om du begärt hennes hand eft ex denna händelse