Helsingborgs-Posten – 30 maj 1862, sida 2

dosstumma kastade sig i hans famn, liksom hade hen velat saga:?rIIad du är god! Adla menniska sade Liljefelt med rörelse; uppsök henne då — sedan få vi vidtalas och ofvertänka om jag med godt samvete kan begagna mig af dilt ädelmod! PAdeiurnod! upprepade Stjernskold doft. vÅÄr det adelmodigi att ej motarbeta sin egen olycka ? Hvad vill du hår ?? frågade honom Astrid: då han insteg i hennes rum. Nu vande sig Adelzunda och Elva om; han omfamnade ömt den förstnämnda, i det han satte en lykta i hennes hand. Gå ned, mina små vänner,? sade han vänligt; jag vill nagra ögonblick vara ensam med Astrid. J ären besynnerliga menniskor allesamman,? återtog Stjernskold; så frågen J mig alla! Ilan fattade hennes hander. ?O, Astrid !? sade han, ?du tvingar mig icke att bryta vår förbindelse — och denna? — han visade på sin ring, rycker ingen mensklig makt från mill finger. Som dod kunna de taga den ifrån mig — ej som lefvande.? )Nej Henrik,? sade Astrid med öfvermensklig styrka; det kan ej så vara. Inom nägra timmar har mycket blifvit förändradt; värt hus har blifvit skymfadt. Du kan ej tänka på att gilta dig med dottern till en man som har en för brott misslankt son och är i detta nu, med sin stora barnaskara, mer husvill än någon fogel, ty den har sitt naste ov? voch du har mitt hjerta till hem? sade han med oändlig rörelse, i det han härdt tryckte henne till detta samma hjerta; hon