au rblja mig — och jag kommer i ett lika angdaget som obehasligt ärende.? v.h, en ganska obehagligz handelse har tima,? sade konsuln vårdslöst, men rättvisan näste ha sin gång. vja, det är sanw, svarade den gamle, och derfore måste hon — rättvisan — dock slutligen vinna segern... Ryktet har redan hunnit prestgården ; unga Liljefelt måtte ha någon ovän, som kunnat mussla de forkomna, af inspektoren saknade penningarne i hans byrå.? Må vara hurusom helst, ett bedrägeri är har begånget. Omöjligt.? vyro mig, motsatsen är omöjligare,? sade med värdighet och bestämdhet gamle Zelterman. Man vill påstå det herr konsuln vill lemna saken i lagens händer och att det skulle bli ransakning om den; men jag icke allenast hjertligt beder, jag ålagger konsuln alt icke alls bry sig derom.? pällt annat hvad herr prosten beder om, men ej detta. nag ämnar, fortfor han, vjast nu skicka bud efter rättsbetjeningen. ppet får icke ske; gossen är allt för hederlig att på det sättet bli skymsad, och huru oskyldig han är är, så kunde det, om han inför rätten blefve anklagad för ett brott, menligt inverka på hela hans öfriga lefnad.? Det kan ej hjelpas. vÄr det herr konsulns sista ord ? Ja, milt sista.? Då skall jag utbedja mig att få säga ett, eller två, tre. Och han hviskade några ord i hans öra. Konsuln blef gulblek i ansigtet och ögonen fingo ett själlöst uttryck.