Helsingborgs-Posten – 26 maj 1862, sida 2

lägt att han mäste luta sig intill henne för att höra henne, då vore jag en börda både sor dig, mina barn och mig sjelf. Du tror också att ingen sparf faller till marken utan Guds vilja ?? Hon teg först, slutligon utbrast hon i ett elt häftigt gråt. Så godt det var!? svilket 2 vAf gråta.? Han teg återigen. ÅTett enda skriftens språk ligger mer tröst än i de längsta predikningar. 0, Allgott, det var Gud sjelf som lade de orden i din mun; få sparfvarne nästen, så få vi alltid hus — kunna de ej utan Guds vilja falla till marken, falla vi ej heller om Han ej vill det — och falla vi upptager Han oss nog. Rält så, min goda älskade gumma.? inföll mannen med rörelse; det kunde vara värre än det är, om han vore det han anklagas för.? Richard låg på knä vid sin mors fötter, hon lindade sina armar omkring honom. Ja Gud vare evigt lof för hans själs helsa,? suckade hon. Liljefelt gjorde åter ett slag kring golfvet, talande likasom för sig sjelf: hHuru mången bra karl, i verlden högt uppsatt man, har icke haft en brottslig son, som måst dölja sin skam i fremmande länder, ja till och med i en annan verldsdel och vi ha ingen af våra som vi med skäl behöfva blygas för. — O, fader i himmelen ! bad han i sin ögonblickligen upprörda, öfverspända sinnesstämning hopknappande sina händer. åa aldrig, aldrig något brott, aldrig någon oädel, någon tvetydig, någon låg handling besuddla en enda af dem alla sex