Helsingborgs-Posten – 23 maj 1862, sida 3

Om jag ej bestämdt visste, att du med denna behagsjuka. nyckfulla, illa uppfostrade flicka blesve olycklig, skulle jag oaktadt min hilliaa harm mot hennes lågstute far, vålsigna edert förbund.? Theophil var icke allenast upprörd; han var inom sig i hog grad uppretad ovfver de epiteter hans far tilldelade henne, som han så hogt älskade; ej van alt förgå sig, teg han några minuter för att ofverlänka ett svar, då sängkammardörren öppnades och Antonia, skakade på hufvudet, stannande på tröskeln, och hennes ansigte förrådde oro och undran. Hvad vill hon ?? frågade Liljefelt otaliat. Richard! tecknade hon med handen åt Theophil. Nu inträdde Richard, som hon på gården selt ankomma; hela hans kropp skallde; ögonen sprutade eld; han sammanbet tänderna så att de anisslade, med foten häftigt stampade i golfvet.? Ar du ifrån dina sinnen 2? utbrast Theophil. På samma gång utropade den fromma modren : Gud i himmelen, hvad har händt, du skrämmer ju lifvet af oss 27 Man — anklagar mig — som — som — — tjuf, med elt anskri utstötte han sista ordet, under det att hans ansigte vanställdes. Liljefelt vardt likblek, modren uppgaf ett svagt rop och föll vanmåktig ned i soffan. Den döfstumma, som förstod hvad som var å färde, lät höra de mest skärande ljud liknande ett krealurs tjut. vFor henne undan, Theophil, sade Liljefelt med qvåsd röst.