Helsingborgs-Posten – 23 maj 1862, sida 2

aldrig. Med heane,? hviskade han, — är ännu ej elt ord i detta åmne vexladt. De sutto obemarkta mellan tvenne rader höga granar. Ingen såg eller gaf akt på dem, då Henriette händelsevis just som han vanskapligt tryckte Eugenies hand, kom till dem. Bada varsnade de skiftningar som företedde sig på hennes ansigte. Eugenie uppsteg och liksom af en händelse lemnade stället, då äfven Henriette ville aflägsna sig; sakta förde han henne ned vid sin sida. Tankfuallt uppryckande några grässtrån undvek hon hans blick. vpet är icke slumpen,? sade han med låg vibrerande ton, det är Gud, som fört oss hår tillsammans. Gud! estersade hon nästan medvetslöst. vqa Gud ! återtog han. Det är liksom Han nu sillåte mig, ja, i detta ögonblick sjelf bjöd mig tala.? Med nedsänkt blick ritade hon med skaftet af sin parasoll oregelmessiga figurer på marken i det hon framhviskade: Engenie ! vJag aklsar henne högt, jag hyser för henne vanskap — förtroende — ej mer.? PEj mer — — ryktet var då ej sant 2? och den mest ohycklade glädje framlyste i hennes blickar. Nej, mamsell Wallendorff, det var icke saut, sade Theophil med djupt allvar. Men jag såg ju nyss sjelf — och jag har många sånger sell... usi har ingenting sell som bestyrker ryktet.? lian oppnade lapparne, tillsot dem åter, under det alt färgspelet på hans ansigte kom i stark rörelse.