Helsingborgs-Posten – 23 maj 1862, sida 2

varelsers sallhet måste uppofsras — är det sormatet våga antaga, att din sällhet vore beroende af en forening med mig.? ?Nej. ack nej — helst som jag ej kunnat sörstalla mig,? svarade hon knappt hörbart. Sakta förde han sin hand kring hennes lif; hennes hufvud sjönk mot hans axel. Slutligen upplyfte hon detsamma, då hennes ansigte lågade af en glödande rodnad. vFöraktar du mig för det? hviskade hon. Förakta dig !? upprepade han, i det han han en sekund, utan att likväl beröra hennes läppar, slöt henne intill sig. Jag tror, sade han med varm låg ton, att Gud skapat oss for hvarandra. Öppet vill jag gå till väga; ehuru vi, så länge du är på Hjelmsätra, hafva tillfälle att ostorda sammanträffa, skola vi dock ej ensamma återse hvarandra förr än dina föräldrar erhållit del af våra hjertans angelägenheter — men dessförinnan måste jag tala vid mina.? Jag fruktar din far mer än min. )vi skola ej srukta någon, utan anförtro oss åt Honom som har och tar våra böner om händer. vpet är visst och sant, yttrade grefve Rudolf O. till kammarherrens son, unga grefve T., patt här i provinsen är en ganska hygglig societet, och man tråffar på rätt pikanta foremål, som t. ex. den der döfstumma, hon är riktigt skön — skada att hon skulle rymma sin väg.? ?Men hon har stundtals något fånigt i sitt ansigte. Hvad säges om sibyllan 27 Inte trodde jag att en gammal mamsell, en prestdotter på landet skulle ha reda på