Helsingborgs-Posten – 19 maj 1862, sida 2

A ——— 0—— qrerande voro några musiklärlingar hos organisten i sorsamlingen, som doldi sig bakom träden. Spåqvinnan gjorde nu några svängar med sin staf, och ett tu tre undandrogs ett osver några träd fästadt grönt draperi. Nu visade sig ett af ljusblätt siden och sarlatan med en fin gyllenerand kantadt moln; på detta samma moln sutto tvenne englar, mellan sig nällande en törnrosguirland ; den ena af dem var mörk, den andra ljus — Adelgunda och Elva. vän ulropade generalen. Han förde handen öfver ögonen, och vid åsynen af oskulden i sin mest sulländade skönhet, sonderkramade verldsmannen en tår i sill oga. Vi måste säga läsaren alt fru Liljeselt och hennes son hade under tiden försvunnit och med tillhjelp af den dofstumma Antonia, som hade talang till allt hvad hon ville, utfort denna tablå vivant. Sakta, taktmassigt efter musiken nedsänk(es barnen (af Theophil, som stod gomå bakom dem) till jorden, då de snart sagdt framflögo till general Ehrenflykt, kring hvilken de lindade törnrosguirlanden. Vi misstänka starkt att den eljest icke diplomatiska grefvinnan Nordenheim nu begagnat sig af ett litet volitiskt konstgrepp för att till barnbarnets fördel inverka på morfadrens känslor. Med hanförelse, glömmande allt, utom ett enda, upplyfte han Adelgunda i sina armar, men straxt erinrande sig äfven den andra lilla tjusande varelsen tryckte han henne intill sig.