Helsingborgs-Posten – 12 maj 1862, sida 3

Alltsedan grefvinnan Ö:s och generaleas hitkomst har du varit markbart Torändrad. Jag har föga menniskokännedom, fortfor hon, men nog för att se det något ligger och rufvar på djupet af dilt sinne. Får jag ej veta hvilka nöjen, han lade vigt på ordet, som i går beslötos for den här dagen 2 Ett parti till häst, och du blir ju med om detsamma ? sade hon, i det hon bedjande såg på honom. Nej, jag har ej tid. Ah jo, för min skull. Icke en gång för din skull. Hon tycktes eftersinna något. Det är sant, nu påminner jag mig att jag hört dig yttra det du ej tycker om att se fruntimmer rida.? Ja så, du erinrar dig det verkligen. Då vill jag ej göra det, svarade hon utan tecken till missnöje. Nu ljusnade hans blickar och ett af hans älskvärdaste leenden krusade hans läppar — och ånyo fattande hennes hand frågade han: ÅÄr det ditt allvar ? Huru kan du tvifla derpå 2 Tack min älskade! ulropade han, slutande henne i sin famn. Nu ville jag vara artist! ropade en för dem båda, isynnerhet Henrik känd röst. Hastigt spratt Astrid till, upplyfte sitt hufvud från hans bröst och vände sig om, då general Ehrenflykt med sitt jovialiska leende stod framför henne. Rodna icke, min lilla vackra älskliga fröken,? inföll generalen; hvem af oss, s fortfor han med en Viss rörd ton, påminner sig icke från längre tid tillbaka dessa hög