Ack, ingen blir med ens engel; de vanor, de lyten menniskan fått, följa henne troget, om de än stundom med våld lösryckas, haka de liksom nigeln ånyo fast der de en gång sörmt funnit fäste. Blott en enda hade under denna tid varit och förblef oåtkomlig för intrycken af detta gladla brokiga karnaralslis, och denne ende var Henrik Stjernsköld. Det hade ganska ofta händt att han ej en gång deltagit i de talrika förlusterna, utan i stället ersatt den frånvarande husbondens plats på åker och äng. Morgonen före den sista — den 50 juli — möttes Henrik och Astrid klockan 6 i trädgårdenspaviljong — denimproviserade brunnssalongen. Ingen ofverenskommelse, endast händelsen hade framkallat detta möte. Gladt och okonstladt räckte hon bonom handen, som han med en skenbar likgiltighet tog och genast släppte. 3 dag äro vi de snällaste, smålog hon belagligt. hHenriette var knappt mornad när jag gick. p vad var det som afgjordes i gärdagskomseljen ? frågade han icke utan bitterhet. Med en forskande och orolig blick såg hon upp till honom, men syntes ofverväga något innan hon svarade. yDu bevärdigar mig ej en gång med ett svar ? Henrik, sade hon, det var ej utan afsigt jag gick så tidigt ner, ty jag hoppades träffa dig utan villnen — och händelsen gynnade mig — — hvarföre är du dig så olik ?7 Jag mig olik! svarade han, antagande en låtsad förvåning.