Helsingborgs-Posten – 5 maj 1862, sida 3

Helt vårdslöst klädd i sin natirock satt denne vid skrifbordet. Hans rum låg ej åt gårdssidan, så alt han kunnat se Henrik ankomma, och upptagen af sin egen lisliga tankegång hade han ej heller lyssnat till ljudet af vagnen. Forst når dorren öppnades och hans s. d. svåger inträdde, slog han upp ögonen. God morgon. Jag ser att jag stör dig. fortsätt din korrespondens jag går in till fruntimren ! sade Henrik. Nej, blif qvar, Henrik. Du var roligt du kom — jag har åtskilligt alt tala med dig om. vär det visst det, så tar jag dig på orden och sålter mig. Du har väl ej,? började Nordenheim, fått någon ide om alla de berättelser, som jag formodar redan kommit i omlopp. Jag smickrar mig med att din systers och mitt namn blifvit ganska ofta upprepade i vankretsarne.? Jag tar det för afgjordt,; menade Stjernsköld, vehuru jag naturligtvis ej hört något om den saken. Men, efter det du sjelf borjat detta amne, så såg uppriktigt: hvad soranledde dig till detta steg??? ykKan icke din egen känsla eller rättare sagdt din egen stolthet besvara denna fråga.? Jag förstår dig — — men hvarfor har du Å drojt så lange dermed.? Man hoppas i det långsta, svarade Nordenhoim med sänkt blick. Henrik kunde ej hindra sig från att le; han teg, men tänkte: Hon gaf dig just ej serdeles mycket hopp. Om du har någon vänskap för mig, vidrör du ej mer denna, en afde ömtåligaste strångarne i min själ. Du började ju sjelf 2