för hennes bekar; och de omgifvande tycktes i mer och tindre grad dela hennes förvåning. Sådana er brytningar, yttrade Liljefelt, plåga vanlien goras af qvinnan, föranledda af mannen ; men här har det troligtvis varit tvärlom.? Jag tror icke det, inföll Astrid, efter hvad jag kunde forstå, såg det nu, under Henriettes tillfrisknande, rätt godt ut mellan dem, och jag är viss om, alt det var hennes innerliga, orubbliga föresats, att for honom blifva en god och huld maku.? Det skulle hjertligen frojda mig, om det verkligen vore så, genmälte den gamle; ydet är synd om det stackars osorståndiga barnet. Emellertid är hon nu som ett villande får utan herde.? Hon har ju en bror, genmälte fru Dora; och nu såg Astrid på sin mor med en varm blick, liksom ville hon säga: Tack för det du kom ihåg honom! Se här ha vi vår pastor ! utropade mamsell Carin, der hon stod med kaffekannan i handen. Sqvallra icke de kär blommorna om huru vi alla påminna oss hvadsom skedde i dag för 27 år sedan ? Och ingen,? — hon visade på fru Dora — minnes det såväl som hon.? Theophil var rörd. Moder och syskon slöto sig omkring honom; längst hvilade han dock vid sin moders hjeria. ?Dora lilla?, hulskade, leende, mannen i hennes öra, har du glömt att han ock har en far 27 Med ett innerligt, outsägligt rörande uttryck i sitt ansigte, vek hon tillbaka, då kapten skakade sin sons hand, i det han med låg röst sade: