Helsingborgs-Posten – 25 april 1862, sida 3

Nej hon har ej hjerta att slita mig från den stackars Henrielte.? Theophil fattade hästiat Astrids händer, som han tryckte till sitt bröst. Hvad säger doktor N.? frågade han häftigt. Ingenting stort, svarade Astrid. Vllar du varit på många sjukbesök 2? Ja,? genmalte han entonigt. ?Gud bevare dig ! sade systern med ömhet. Det hoppas han gör — i alla händelser. Farväl, Astrid!... Tack, för hvad du gör för hen ne!? hviskade han och skyndade bort. Under Astrid frånvaro satt grefve Nordenheim allena vid Henriettes sjuksang; läkaren hade nyss lemnat henne, då hon anuu låg forsankt i en, som han tyckte, lugn slummer. Men hastigt vaknade hon, vände sig åt sidan, och vid åsynen af sin fästman uppgaf hon ett genomträngande skri. Känner du icke igen mig, Henriette lilla 2? frågade grefven oroligt, i det han fattade hennes hand. ?Jo, jag känner dig, du är mitt öde... det mörka öde...den tunga jernhand... som binder mig vid den som. ..som... eger ... milt löfte ...åt hvilken jag forpantat min tro... under det hjertat klappar för en annan.? Nordenheim släppte hennes hand; han for upp af stolen och gick ångestfull ett par slag kring rummet. )Ja, gå...gå...jag följer med...? Hon ville stiga upp. Det bär ändå åt afgrunden ...och ju förr desto båttre, det skall ändå ske ...