Sophie son ät den sjuka qvinliga tjenslepersonalen Nordenleim kunde under dagens lopp en och annan qvart aflösa Astrid, men nätterna tillät ej Henriette honom alt vistas i sitt rum. Doktorn gick från den ena till den andra, och ehuru Wallendorff var af denne förbjuden att med sin anblick uppröra sin dotter, som besynnerligt nog spratttill, liksom hade hon blifvit stungen af en orm, så snart hennes far visade sig, smög han sig dock ofta in till henne, då han vanligen stödd motkaminen stod så all ögonen hvilade på sjuksköterskan, Sjukdomen spridde sig till inspektorens boning och äfven bland bruksbokhållarne, der Richard hade tillfälle att lemna sitt biträde. Det här går ej an,? sade Henrik till Astrid, någon måste hjelpa dig att vaka, — du anstränger dig alldeles för mycket.? )Maria ligger ju här hvar tredje natt.? Det för några veckor sedan flitigt besökta, praktfulla och rika huset var nu förvandladt till ett sjukhus, som alla undveko; men i närheten fanns en god ande?, en liten vänlig tomtegumma?, som aldrig uteblef der hon behöfdes, denna hette Carin Zellerman. Hon skyndade till Östanfors, der hon. räckte till för alla, men hos Anne Sophie ansåg hon sig behöfvas bäst. En gång om dagen tittade hon till sin gamle far, hvilken hon anförtrodt åt en åldrig trotjenarinna. Inom prestgården voro hon och pastorn de enda som ej haft skarlakansfeber. )Om nu mamsell Carin sjuknar, huru skall det då gå ?? yurade Theophil.