Helsingborgs-Posten – 25 april 1862, sida 2

Konsulinnan säväl som hennes man öfverlemnade sig åt den väldsammaste fortvislan. Smittan grep omkring sig såväl inom ljenstesom brukspersonalen äfven i socknen samt i granngårdarne. Inom älta dagar hade både konsulinnan och Anne Sophie insjuknat, derjemte Lisette, Benriettes egen uppasserska. Konsulinnans kammarjnngfru och en ung tjensteflicka skulle dela sig mellan de många sjukrummen. Nu behofves du der,? yttrade kapten Liljefelt till sin dotter; nu får du fara.? I det innersta af UHenriettes eleganta rum herrskade ett halfmörker. Rullgardinerna voro neddragna, och i den af indiskt musslin omgisna sangen läg nedbäddad en varelse, på hvars kinder brann en häftig feberglod. Hon låg i en ständig slummer, och när hon vaknade undfölio henne ord som villnade om en oredig, upprörd fantasi. — De högröda slackarne hade slagit in; stora svettdroppar perlade sig på hennes panna, öfver hvilken hon ofta klagande förde handen. QO, mitt hufvud, mitt hufvud ! I det ögonblick, som vi i detta rum infora läsaren, befunno sig der tre personer: läkaren, som vid den af jaccaranda prydligt arbetade chiffonieren skref ett recept, den sjukas far, som med afmätta steg och ett ångestfullt uttryck gick öfver golfvet, och Maria, en späd flicka, sittande i en vrä bakom sängen, lyssnande till hvarje hennes andetag. Doktor N. steg upp, lemnade receptet till konsuln sågande: Bud till staden måste genast affärdas och detta hemtas; jag reser nu utåt socknen,