Helsingborgs-Posten – 25 april 1862, sida 2

der flera sjukdomsfall inträffat, men innan aftonen är jag tillbaka.? Hvem fan,? utbröt konsuln, ?har skickat herr doktorn dit? Pastor Liljefelt ...? Den förbannade sjäsken! — hos grosva menniskor, hos sämre folk kurerar naturen sig sjelf. Men naturen behöfver underhjelpas af konsten, så väl hos ?s ä m re som hos bättre folk, svarade läkaren icke utan bitterhet; hos konsulinnan tar sjukdomen en lycklig vändning, obegripligt nog vid hennes ålder; härdare är mamsell F. angripen; men icke som? — han kastade oroligt blicken på Henriette. — Gå nu, herr konsul, och ställ om budet !? Doktorn lemnade rummet. I dorren mötte Wallendorff Nordenheim, hvilken sakta sade: )Fröken Liljefelt är här.? PSåå!? atropade han med en hånfull ton. Nu var då Liljefelt så nådig och lät henne komma! Men den dunkla orena låga, som uppslammade i hans ögon, undfoll icke Nordenheim. Hvem talar?? frågade med matt och aftynande röst, den sjuka som nu var fullkomligt redig. Jag, svarade hennes fästman och gick fram till sängen. Hvem är här ?? frågade hon. )-ågon som du mycket gerna ser,? svarade han. Astrid?? — återtog hon, i det att ett leende krusade hennes läppar. Och sakta, sakta som en ande smög sig Astrid fram till bädden, och läggande sin kalla hand på Hemietles seberheta panna sade hon: