Helsingborgs-Posten – 16 april 1862, sida 2

— och öppet får jag säga dig, Henriette, alt många bäde kulna och vackra dagar komma att gå sin kos innan jag ätervander till Östanfors.? Det var nära midnatt. Theophil kunde ej sosva; hans tankar hvålfde sig kring scenerna på Östanfors, som mamsell Zellerman till en del skildrat för honom. I sitt fönster hade han utsigt åt kyrkan, kyrkogården och ofvannämnde ställe. Han steg upp, och i månskenet kunde han urskilja en qvinnofigur, hvilken, som han tyckte, låg knäböjd på sotställningen af det hvita marmorkorset, som lik en vålnad höjde sig på midten af de dödas läger. Han kastade rocken på sig och gick ned åt kyrkogården. När han kom närmare såg han huru den bedjande med sina armar omfattat korset, och hörde hennes häftiga snyftningar. En virkad med imiterad hermolinsbräm purpursargad kofta var kastad osver den röda och hvila musslinsblusen, och en lilen svart shawlett vårdslöst knuten öfver hufzudet. vFör Guds skull, mamsell Wallendorff,? bad han, ligg ej här i kyliga nalten — gå nu genast hem — skynda! Hon spralt högt till och uppgaf ett rop, i det hon vände sig om, då mänans strålar belyste hennes i detta ögonblick undersköna ansigle. vPastorn här! sade hon med svag röst; och med en verkligt rörande oskuld tillade hon: Mamsell Zellerman har väl omtalat huru jag burit mig åt i dag? — men hon hörde ändå inte det sista.? Nu skola vi inga ord byta mer — någon