Helsingborgs-Posten – 16 april 1862, sida 2

—— ä IAcAcsssscQcQcQOQAQAA kan se oss häretillsammans — det voresj bra ... för all del gå l De gingo ut genom hvar sin port. När Theophil hemkom, tände han lapan och satte sig vid skrifbordet. Morgonen derpå klockan 7 vaknade Fenriette, och nu hörde hon kammarpigan sakta öppna yttre dörren. Kom in, Lisette! ropade hon. llär är en ask till mamsell från masell i prestgården, som pastorn lemnade pp i förbifarten. I asken lågo några friska äpplen oc ofvanpå dem en liten pappersremsa med följande skrifna ord: Något så rart som apelsiner har ice jag alt gifva, men som jag vet att äpplena på lanfors äro slut, bjuder jag de sista j: har qvar, som vuxit på ett träd som min femed egen hand planterat.? CZ. Hon tog äpplena ur asken, och und desamma låg ett bref med utanskrift till Inne. Igenkännande stilen, bröt hon det medarrande hand och klappande hjerta, samläste följande : Det finnes knappast någon ställng i lifvet så nedtryckande som den alt haf förlorat den inre jemnvigt, som är nödndig för vår sinnesfrid, vårt andeliga sjelfbeånd. I dessa få rader fruktar jag att ha tknat den belägenhet, i hvilken mamsell Mendorff för närvarande befinner sig. Ni behöfde en ledande vän, jag hänviide till min syster, och nu sedan hon är påg ast blifva eder, borde det vara er änntittare alt sluta er till henne, som icke i got afseende skulle missbruka ert förtride.