Helsingborgs-Posten – 14 april 1862, sida 3

Innan någon annan hann insalla, sade, med ovanlig hetta Eugenie: For alt med ett ogrannlaga skämt såra dem som värdera pastor Liljefelt, talar hr konsuln mot sin egen öfvertygelse.? Wallendorff bet sig i läppen, men efter något besinnande svarade han: Froken torde påminna sig, alt fröken gör mig äran vara gast i mitt hus, och jag får förklara, att jag icke af någon, undantagandes af fröken, som är dotter till den vordnadsvärda aresvinnan Nordenheim och syster till min blifvande måg, tål en så sårande anmärkning.? Konsuln Wallendorff hade ett karaktersdrag, som präglar små själar : i enrum kunde han med god smak alhöra ganska mustiga sanningar, men i fleres närvaro, ehuru ej sjelf noga alt sära den försvarslöse, tälte han icke ett enda ord, isynnerhet af fruntimmer. livem var den anfallande ?? insoll Nordenheim — en ibland de få, för hvilka konsuln, enskilt eller allmänt, dock måste gifva vika.? Jaså, svarade han ironiskt, fröken Nordenheim anser sig skyldig att försvara pastor Liljefelt ... Ja, nu erinrar jag mig, fortfor han i det han antog en oskyldig min, vatt jag hört elt visst rykte — som troligen eger grund.? llan steg upp, och bugande sig med största ödmjakhet, sade han : förlåt mig, min nådiga fröken !? Blodet sjöd i Astrids ådror, det ryckte i hvar lem, hon kunde knappt sitta stilla, då Eugenie med största köld frågade: Hvilket rykte 2