Helsingborgs-Posten – 14 april 1862, sida 2

)Än sen — det är ju något helt vanligt hos fruntimmer.? Nej, prisad vare Gud! återtog hon; det går jag icke in på.? Henriette återkom förgråten och tyst. Lilla Elva tog korgen, kröp upp i hennes kvä och kysste henne på pannan. vvar inte ledsen söta Älta; se efter hvad du har der, — kanske är det något som kanzglädja dig.? Häftigt slöt hon flickan till sitt bröst, men släppte henne straxt ned på golfvet och undersokte korgen. Under blommorna fann hon hon först ett morkrodt maroquinssordral innehållande broche och armband afjuveler, Hon såg skiftesvis på sin far och sin fästman. Det är ej från mig, sade sadren. Charle3 Emil, det var en alltför dyrbar present, sade hon och räckte Nordenheim handen. Jag medger det,? svarade han; ?men det är ej jag ensam som gifvit dig dessa smycken. Min mor hade ett par juvelörnhängen samt några större juvelringar, hvars moderniserande jag bekostat.? Hon såg på honom med en tacksam blick. )Nog kan bror ha råd,? inföll konsuln med en viss liten sträfhet i rösten, att bestå sin fästmö och hustru juveler.? vDet kommer derpå an ; skulle sådana der smycken köpas ofta och tvärt af, så finge jag snart nog sälja lljelmsälra; och hade jag än råd dertill, så gjorde jag det icke ändå, ty man kunde verkligen bättre använda sina penningar. — Se nu efter hvad du har i päronet.