Så går det till. Novell PILGRIMEN, (Forts, fr. nr. 42.) När Henriette öppnade salsdörren mötte hon på afständ en vacker symfont; hon kände sina ogon tåras, det blef lättare inom henne. Tonerna kommo från kabinettet; skyndsamt gick hon genom båda tormaken, och då hon inträdde i det sorstnamnda rummet öfverraskades hon af en ganska vacker anblick. Rummet lag at norr, så alt solens strålar ej kunde dit intränga; dessutom hade man med trenne mörkgröna sidentacken betäckt väggarne kring hvilka höga granar tätt stodo intill hvarandra; i fonden stod ett litet allare, öfver hvilket en transperang med namnet Albertina i eldbokståfver var anbragt. Den i taket hångande patånda alabasterlampan spred ett behagligt sken öfver rummet. Pä sjelfva altaret stod en hvitklädd engel, på sitt hufvud bärande en törnroskrans, och på ömse sidor om det förstnämnda stodo Henrik och Astrid, Nordenheim och kugenie, hvilka sjongo verser till Albertinas ära. I sängkammaren, till hvilken dörren stod vå glänt, voro Albertinas föräldrar och mamsell Zellernan. — Anne Sophie stod lutad mot en af granarne i grottan.