Mormors wisa. uch mormor fatt wid sitt faffecbord OM stack få troget vå strumpan; Höll en predifan i några ord, Om faffeffinnet och sumpen. Men tonen byttes; en Pris ur dosan Teg gummon, glommande hela prosan, Och sjeng såhär: Den nya tiven jag ej förstär, Hwad wärde denna fan ega; Mig tyckes likasom, att den går Så maffinsmesfiat till wäga Men tet fanhända är hufwudsumman, Att det är något, fom gamla gumman, Ej fatta kan. Nej, gamla tiden ten år mig får, Som sjelfwa rosende fneppen; Då ansåg ywinnan ej för deswär Att sjelf sy kjolen vå froppen; Men då war lyxen så stark ej heller, Och skaran war ej af symamseller Så fasligt for Ä Sitt lin spann qwinnan då äfwenså, Sin tid hon sågs ej begrafwa. Gj taltes sranska få mycket då, Men swenssa funde hon stafwa. Den nu för spegeln så får foketten OM oder tiden wid tolletten Guds halfwa-dag. Så upplyst war näl ej tiden då, Men nytta qwinnan sags göra; Uti salongerna äfwenså Med fmak hon syntes fig föra Fullt ut, fom nu, lifa lätt och ledigt; Och konversera hen funde redigt; Hur är det nu? J måssan tiden har blifwit Yr, Med alla sina maskiner; Den slösas bort uppå ens paryr Od) spökar irkrinoliner, Oh med förständet den riktigt drifwer; För tungan snart man wäl införskrifwer Ock en maskin. Cå upplyst tiden un blifwit har, Att man fuappt något will göra; Det komfertabla man föredrar, Suart will man fynålUn ej föra, AF fin uvvfoftsan man tar fig muren Och wäntar endast, att symaskinen Ckall bli i gång. Ja, maskinmesågt snart alltiug går; Den dagen stnndar kanhån da, Att man sig sielf icke en gång flär; Maskinen will man anwända. Så långt till slut induströn neg drifwer. ÄAtt menskan sjelf uppå jorden blifwer Blott en maskin. B. (deruöf.sv.)