snart sagdt surstlig. Brolloppet var utsatt till början af Juli; men sjelf lade hon händerna i kors och hennes lynne hade ingålt i morka nedan. Det var elt visst rykte, på hvilket hon ibland trodde, ibland alls icke, som isynnerhet marlerade hennes stackars hjerta. Det var den 23 April. Vintern hade varit långvarig ; annu var man i kallossningen, och vaglaget var nästan halsbrytande och ej heller lämpligt for promenader ; icke destomindre fattades Uenriette, just som klockan slog ö, af ett maktigt begär att inandas frisk lufl. llastigt kastade hon om sig en kappa, knöt på sig eu halt, tog en liten korg under kappan och gick till alleen; just som hon salle foten på bron mötte hon Richard. iIvart i all verlden?, sade denne, i det han med stora ögon såg på henne, hvart skall mamsell llenrielte styra kosan? Här går det an, men när mamsell kommer ut på stora landsvägen fastnar hon i leran. Ar det på syster Astrid mamsell llenrielle tanker, så spanna vi genast for lilla droskan.? För all del gör sig ej något besvär, afbröt honom Henriette starkt rodnande; jag vill blott hemta litet frisk luft och kommer straxt igen. vJOn har ider stora som hus,? tänkte Richard och gick vägen uppåt. När Henriette passerat bron tog hon af till venster åt Thorsbergahållet; hon gick och gick, och slutligen hann hon backen som ledde till prestgården: nu stod hon vid portarne — den darrande handen tryckte på klinkan, de sprungo upp och Henriette var inne på gården.