Lnan emkring lifwet, med ett kast! Och så ut i bränningarnas dimma, An som ankaret stä hårdt och fast, An att wada fram och än att simma! OM få gick han, vå fin fänslas bud, Eusam, ensam mot orkan och wåger, Stertsjöomheljd, men med blick i ligor. Ensam — med sitt mod — och med fin Gud. Hielpen fom: Hon fom fom utur skyn. Serton Swenskar bergades tillbaka, Sågo åter hem och barn och mafa, Wänner, fosterland. En himmelsk syn!