Helsingborgs-Posten – 7 april 1862, sida 3

Occk min beundran en af dem men wäckte, hon war en Innjets engel lik, så skön, sin hjessa blygsam hon mot himlen sträckte, fom låg en eskuld der för Gud i bön. Och morgonreduan glödde på dess panna, en bild utaf det stöna och) der sanna. Det war en rod, få Dvvig i fin fuoryning, få färligt fmeft of hwarie westanwind: en slicka lik, då vågen ljuf forhoppning strör resens purpaur upvpå litjesind. Jag mille hennes späda stängel bryta, att mot en kyss af nägen tårna byta. Då trädde ntur blommans kalk en Engel, en jungfru, ston som Gdens forsta dag. Det war en yvvig ros va liljestängel, i blicken låg ett him lafödt behag; twå purpurläppar gudaskout sig slöto, fring skuldrans sno forpfwarta lockar flöto. Och öfwer ögat twenne mörfa bägar en skuggning bildade vå eljengrund, lifsom när solens sista strale lägar mid moluets kant en stormig aftonstund. Forwirrad jag allt jordisft nastan glömde, och mig i paradisets lunder drömde. Jag mille fatta henne ati handen; men hanen gol ech swunnen war min syn; och solen log så mildt i etherlanden, af guld och purpur glänste morgonskyn; Den slickaus bild fär qwar än i mitt finne, oc) skall der stå, ett alltid dyrbart minne. Rdt.