Träffar jag någon,? sade jag, som antingen kan gifva mig minsta upplysning i denna sak, eller ock eljest kan vara mig nyttig i och for densamma, tiger jag icke.? Jag vände mig till grefvinnan Nordenheim; hon hade ej mottagit Selimas bref, men var nästan lika lisligt intresserad som jag sjelf för utredandet af denna trassliga härfva, ehuru ingen af oss begrep hvar vi skulle finna begynnelsetråden ... I slutet af sistlidne Oktober — just i de dagar, då ni flyttade hit till orten — företog grefvinnan Nordenheim en liten utflykt till Stockholm ; händelsevis hade hon nyss hyrt rum, att begagna då hon är i staden, i ett hus, beläget på Norra Smedjegatan, ej långt från katholska kyrkan, i hvilket en flickskola är inrättad, der barnen uppfostrades i denna lära, fröken van Ruyten var förestånderska för densamma ... Föregifvaude något ärende, aflade grefvinnan ett besök hos fröken van Ruyten, hvars väsende mycket behagade henne, men hon bemärkte att denna ej kunde dölja sin förlägenhet vid hennes instigande. Grefvinnan frågade om hon ej fick inträda bland eleverna, men srtoken förebar tusende svepskäl, men hoppades alt en annan gång få visa grefvinnan sin lilla plantering. Fröken talade en temligen god svenska; ehuru hon få år vistats i Sverige, och hade ett hyggligt utseende. — Vid grefvinnan Nordenheims återkomst till Hjelmsatra meddelade hon mig genast sina misstankar. Jag reste då gonblickligen till Stockholm, vände mig till en af fröken van Ruytens bekanta och lyckades att få inträda i hennes enskita rum. Jag gick öppet tillvåga, sade henne mitt namn och besvor henne alt inför Gud säga mig om hon ej egde ett