makeriet, som äfven då började göra sig gångse bland dem som öfvergätt till denna kyrka. Man trodde att fröken van Ruythen farit till England, der hon egde många trosforvandter; jag reste dit, for sedan till Dublin, vände mig till åtskilliga personer derstädes, hvilka man sagt mig skulle haft beröring med fru van Ruyten; jag sökte och sökte, men forgäfves; slulligen beslöt jag all från Kngland resa öfver till Calais ; och derifrån på jernvåg till Lille. Jag efterfrågade de personer, -hnos hvilka Selima bolt ; hustrun var död, mannen lefde — men ingen skymt af ljusning i detta mörker. Tvenne år, raknade efter Selimas dödsdag, lefde jag som en flyttfågel i utlandet tills Jag slutligen fattades af en slags längtan till Norden, ifrån östra Frankrike for jag ofver Rhen till Tyskland och styrde kosan till norra trakterna af della land, då jag forliden höst i Läbeck traflade general Ehrenflykt; samma ångfartyg förde oss till Sverge, och i den mörkaste sinnesstämning sate jag, efter dessa fyra händelserika år, äter folen på svensk jord. — Visst erfor jag en flyktig känsla af glädje, då jag, omfamnande min mor, varsnade i hennes ogon ett återeken af den fröjd, som i detta ogonblick genomströmmade hennes modershjerla, men hånet i min styffars kalla blickar, hans osmakliga, sårandeiskåmt, hans bondhogfärd. förtogo hvarje gladare intryck, och jag hade redan då beslutat att ej länge dväljas i hans hus. — Jag hade lofvat Ehrenslykt aut tillsvidare för alla, utom för hans kusin, grefvinnan Nordenheim, som var temligen val underrättad om alla slägtmysterier, förtiga det sorhällande i hvilket jag stått till hans dotter; men detta löste var vyllkorligt.