barn i sin vård, som var min och Selima Ehrenslykts dotter. Hon blef först purpurröd, sedan blek som en liksvepning, och kunde under en tidrymd af flera minuter ej säga ett ord. Slutligen sade hon: ?Många bland oss hysa den jesuitisk: grundsatsen: andamälet helgar medlen ; mer som jag ej kan antaga den, måste jag såg sanningen. Denna flicka, som jag så högt älskar, är i min vård; men nodgas jag lemna henne ifrån mig, blir det ej till någon annan än grefvinnan Nordenheim. Jag vill se mitt barn.? Hon tvekade. Fastän fröken tillhör en annan trosbekönnelse,? sade jag fort och häftigt, så måste fröken, så långe hon vistas i vårt land, underkasta sig våra lagar och de säga alt barnet är närmast faderns beskydd — och vill ej sroken i godo visa mig vägen till mitt barn, så tar jag min tillflykt till lagen.? v-åväl då ... men, hon fäste på mig er verkligt rörande bedjande blick, men gif a icke tillkänna i dag. Denna blick verkade hvad intet trots förmått. Jag svarade med mildrad röst: Det lofvar jag. Hon införde mig i sitt eget rum, der det älskade barnet för ögonblicket var ensamt, stående vänd ifrån mig, betraktade några kopparstick. Mitt hjerta klappade våldsamt. Vid det lätta buller som vårt inträde förorsakade vånde hon sig om... Och — om jag skall säga det sjelf — var hon bland det skönaste jag någonsin sett. Jag kunde i hennes drag varsna någon likhet med mig sjelf, ehuru oändligt mycket en beau ; hennes glänsande mjuka korpsvarta hår och svart