Helsingborgs-Posten – 31 mars 1862, sida 3

papper besann sig en uppsals, som intygade att vårt barn lefde, och att en annu lesvande fru van Ruysshen, min mors faster, boende i norra IIOlland. känner hvar det vistat.? vVärt barn lefver, afbrot jag häftliat. Ja; och min far har på min begäran skrifvit till henne; men hon är tyst som muren. Jag har nyligen skrifvit till grefvinnan Nordenneim, och som en nåd anropat denna vordade gqvinna att genom svenska konsuln i Haag efterspana detta vårnlösa barn, och det var min onskan att barnet skulle uppfostras i sina soraldrars sadernesland. Efter Gud i sin oändliga barmherlighet ännu en gäng förde oss tillsammans. framställer jag nu samma bön till dig. O, Henrik! gor allt hvad på dia ankommer for alt få någon upplysning om vår dotters vistelseort — — Nin sista önskan, min sista bön på jorden, år alt denna oskyldiga varelse må blifva ålerskankt till sin far, uppfostras i hans närhet — — och om det ej illlates dig att högt erkänna henne inför verlden, så erkann henne i dill hjerta, och var på en gång fader och moder .. . Ännu ålla dagar qvardröjde denna älskade ande inom det jordiska omholjet. och det var i mina armar som hon utandades sin sista suck. Med den spändaste uppmärksamhet hade Astrid under denna berattelse följt honom och hade knappast vågat infalla med ett enda ord. Några sekunder satt han stillaligande, med hufvudet stödt mot handen och blicken såstad på golfvet. Slutligen frågade hon: Huru blef det sedan ?? (Forts)