Helsingborgs-Posten – 31 mars 1862, sida 3

min mor så högeligen önskade, hade någon serskilt anledning 2? En aning for igenom min själ. YIIa I utropade jag. Bandet mellan oss var knappt upplöst,? återlog den sjuka, förrän jag gjorde en på en gång ljuf och smartsam upptäckt. Nu foreföll det mig omöjligt att äkta en annan — — min far forholl sig temligen passiv, men min mor ville på intet vilkor ålertaga sitt till van Pahlen gifna loste; dock insåg hon nödvandigheten af att annu ett par ar fordröja giftermålet, forebärande min ungdom. Vid analkandet af den vigtiga tidpunkten förde min mor mig öfver Belgien till norra Frankrike, der jag i Lille gaf lifvet åt, som man sade mig, en dödfödd dotter.? Hårdt krammade jag hennes hand, som var fast innesluten i min, och inom mig sjod en vulkan, i hvarje ögonblick färdig till utbrott. I flera veckor, fortfor hon, sväfvade jag mellan lif och död; men lifvet segrade. Straxt efter mitt tillfrisknande eklaterades min föorlofning, och ett år senare smidde man mig i den fruktade bojan. Några dagar före min bröllopsdag beslot min mor anförtro alltsammans åt van Pahlen; han hade med skäl intet att förebrå mig, och han var ej den ende man som med begärlighet fattat en qvinnas hand utan att ega hennes hjerta. Jag ser helst, sade hon, alt jag får kasta ett läckelse öfver de år som följde.? Du var olycklig, hviskade jag. ?Vi skola tysta vandra öfver de dödas mull. Kort efter min mans för trefjerdedels år sedan timade frånfälle afled min mor, men så hastigt och oförtänkt, att hon ej hann beställa om silt hus; ibland hennes efterlemnade