Helsingborgs-Posten – 31 mars 1862, sida 2

lät han modren utan motstånd handla efter godtycke, under det att han med hemlig glädje tvädde sina händer. Uppbragt till det yttersta ville jag bortsora benne; som en mask kröp hon i stoftet för mina fotler: 70, trampa mig, tillintetgör mig,? bad hon, jag kan ej lefva utan dig, men lika litet förmår jag sordraga det marterande qval, att som en af min slagt förkastad utskjuten paria framgå min väg, belastad af min mors forbannelse.? För hennes böners skull beslöt jag att uppoffra mig. Jag reste genast till Belgien, uppehöll dig några månader, och begaf mig slutligen till Sverige. Vår skilsmessa hade ordeutligen dessförinnan, men lika hemlighetsfullt som vårt giftermål, blifvit verkstäld. Året derpå blef jag myndig; min stjuffar framlade sina förmyndareräkningar, tillskurne på langd och bred... Mitt lynne blef dyslert — söm man påstod — olidligt, ehuru jag sjelf ej tyckte mig just dermed ha besvärat någon. Af denna roman från min första ungdomstid, blef en bitter erfarenhet af verlden och menniskorna min enda behållning ; i allmänhet hyser jag för de senare elt misstroende, som jag ej ens försöker att öfvervinna ... dock är det blott tvenne personer till hvilka jag känner mig bära ett verkligt agg, nästan hat...? pryst! sade Astrid och lade sin hand på hans mun, han grep handen i flykten och höll den qvar, i det han häftigt tryckte henne till sina läppar. rJag kan ej hjelpa det — återtog han — dessa tvenne personer äro min styfar och general Ehrenflykt ... Men hör vidare: Selima blef förlofvad, men först tvenne år senare försiggick hennes giftermål; kort derpå