Helsingborgs-Posten – 28 mars 1862, sida 2

Prosten är ej nojd dermed? frågade kapten med bekymrad min. Den gamle bibehöll en ihärdig tystnad. Jag förstår,? sade Liljefelt i det han for med handen öfver pannan, Åhvad denna oafbrutna tystnad vill säga: jag borde vändt mig hit innan jag afgaf milt samtycke; men ej van att rådfråga andra tog jag efter ett temligen långt samtal med Stjernskoid mitt beslut ; hvad han sade var tillfredsställande; hade jag sagt nej, vet jag att det icke fallit Astrid in att besvära mig med enträgna böner ... Jag plär ej vara svag, dock var jag det denna gång, jag fruktade — skall jag säga hvad? — och vid medvetandet af sin svaghet rodnade han. Ja, om kapteu anser mig värdig sitt fortroende.? Utom min hustru är det ingen som i så hög grad eger det. Jo, jag fruktade att milt älskade barn skulle sorja bort sitt unga lif; och alt vå och se derpa var jag starke för svag, den fickan är min kärare än någon annan.? Ilan tystnade. Men svårare blefve det om jag skulle se henne olycklig som maka och mor? Han gjorde åter ett uppehall. lLostet var vilkorligt, d. v. s. bernende af deras kanslors varaktighet, och sorst tvenne år härefter blir brolloppet — om det nägonsin blir.? Jag tror, nej jag vet, sade Zellerman tröstande, vatt baron Stjernsköld, oaktadt silt egna besynnerliga lynne, är en oförvillig ung man, och har som det tyckes en sann och varm religionskänsla, ell fenomen hos en ungkarl i våra dagar.? Uch prosten?, albröt han med en viss häftighet, honom ganska olik, vär säker att