gon reservation wid fin sida, hwilket dock hwad sista punkten angår torde, sasom antydt är, böra anses twifwelaktigt, få tager han helt fätert icke fel i den öfwertygeljen, att denna wackra enighet bestämdt är ohjelpligen förbi, när han nu widare förklarar fir tanke wara, att Herr B. ide hittills nöjaktigt bewisat fig ega de pos stulerade egenskaperna. — Hwad alltsa först den den der kapaciteten beträffar, ja hafwa wi förs gäfwes spanat att i Tit:i tidn ning finna någon enda uppsats, atminstone of Tit:i egen fabrikation, som wittnat om en intelligens, som oförwilladt förmatt upptaga, pröfwa och till allmän: hetens upply: sning och ledning bearbeta nagon of de m angahanda fragor och meningsskiftningar, om röra sig i den närwarande tiden. Och har fastmer si förefallit, som om Tit. skulle lida af nagon slags intellettnel hallucination, som wallar att äfwen den enklaste sak företer jig för Lit. uppfattning i ett steft ljus. Detta bedröfliga lyte, som naturligtwis maste göra allt tonsequent täntande omöjligt, förklarar då den brist till och med på sens commun, eller sl. sunpelt bondwett, hwarom Zit. tidning id ofta aflägger alltför sluende wittnesbörd. — Tit. torde fordra skäl för en få härd beskyllning, och detta med rätta. Wi skulle doc komma i walet och qwalet, jom det heter, ifall tid och utrvrymme medgafwe oss att företaga en widlyftig cexkursion på Tit:i publicistiska dlomsterfält. Ii nöja oss derföre med att hänwisa Tit. jet och enhwar, som tillafwentyrs kan Rara fntresterab i fragans utredning, att eftertänisamt qenomlås ja De, fa midt wi weta tills dato Mio artitlarne i Orefund: sposten vom Högskolan. Ehuru det wisserligen är sant, att tycke och smak äro mycket olita i denna underliga werld; sa tro wi litwäl, of attning för den allmänna smaken, det sunda moderwettet, att ingen kan mid läse ningen af nämnde artitlar undga ett bemärka, hurn deras författare snart sagdt pu hwarje rad producerat fig fom en mästare i pecoraliestilen. Hwem skulle ide wid denna ettyr känna i sitt bjerta en medlidsam rörclje, som lämpligen torde tunna omfattas i staldens wisa rad: Strif aldrig Swensta, Sammarssit, och andra sprat ej beller. Öwad widare Herr B—s publicisftiska ärlios het angar, fa behöfwa wi ej derpå spilla man ga ord. Det är menslligt att fela, oh ingen fördomsfri läsare sirta smaattigt räkna Herr Å. ett oc annat fel till loft, få framt han wi fade janningen den äran, att i sin tidning bez redwilligt intaga de berittiganden, fom fran ans dra hall ita honom till ÅA eller fritt och frantt tillsta fina misstag, när han derom känt, eller atminstone bordt tänna fig öfwertugad. Om Herr B. någon gang måste bequäma fig til detta tunga steg, hwiltet han wisserligen helst plågar sätta sig öfver, få underlåter Han dock navpeligen att genom en elier annan sidospart wija, huru swar en dylil s tt 5 är för hans siora bjerta. Det är widare inbegripligt och i sin ordning, att en puolicist, hwars tall, rätt jattadt, ar ädelt och förtjenar all attuing, med hela kraften af sin intelligens, med all sin själs entl husia sm kfämpar för de uf: ig er, som ban ae nom samwetegraun vröfning funnit wara fans na oc rätta. Men det är ett oärligt och lagt siridssätt, när han mot båttre wetande söter ges nom vsanningar och fofismer up tanda fina ans hängare till bat och hämdlystnad genom att ute mala det metsatta partitet ja dom en liga af ffs far och landsförrädare. Må Her B. lagga rr RANE SE DERE —— —— — LL gm ARA Mass OO RKA FS aa .. E