vTack, tack! den skall sålänge jag lesver blifva mig elt minne af dig, dem och denna dag.? llenriettes sprittande lislighet verkade liksom elektriserande pa dem, som henne omgåfvo, och den anda afhogtidligt allvar, som efter dagens stora tilldragelse genomgatt alla sinnen, förbyttes nn i en mer fri, Stjernskolds ögon strålade af en namnlös fröjd; Theophils fina afpassade skämt och humoristiska yttranden, uppblandade med hjertlig godhet, i forening med Richards friska småprat, gåfvo lif och rörlighet åt samtalet. Endast Astrid och hennes mor voro fåordiga och begrundande. Den förstnämnda var nastan skön; det låg något på en gång rent, blygsamt, svärmiskt och öfverlåtande i hennes ansigte; hennes blick tycktes saga: Gud har gifvit mig det, som jag ej vågade ombedja, men hvilket jag anade som den hogsta af all jordisk glädje. Först vid thetimmen inträdde kapten Liljefsell. Med den älskvårdaste naivitet gick Henriette emot henom. voch jag som så oformodadt kom på förlofning ... Jag har alltid så mycket saknat en syster, och nu har jag funnit henne i min bästa vän.? yNär vi sist sågo hvarandra anade jag icke hvad i dag handa skulle, svarade Liljeselt tankfullt. vkanske farbror anade att jag skulle få en korg, ty min känsla, inbillar jag mig, har legat i temligen öppen dager. pet var egentligen min hustru som väckte mina tankar åt det hållet; jag visste ej hvad jag skulle tro, ty. han fullbordade ej, men med en blick som innebar ganska mycket såg han