blef eldrod, i det hon ofrivilligt dolde sitt ansigte vid den alskliga qvinnans bröst. Theophil såg ut åt fönstret. Är min lilla llenriette saker att dina soräldrar, hvad min dotters och din brors forbindelse beträffar, dela dina sympathier ? frågade fru Liljeselt. vJa, derom är jag säker; skulle ej mamma, som så innerligt älskar Henrik, hjärtligt glädja sig åt det som utgör hans högsta lycka — och pappa tycker mycket om Åstrid?. vrycker du om mitt lilla arbete ?? skref Antonia på griffeltaflan som hon räckte Henriette. Mycket, mycket. Jag begriper icke huru man med en liten knifsudd kan skära något så vackert, så fint — se bara på den der linden : löfven, stammen, den skrofliga barken, allt är ju mästerligt. ppå försmår du den ej till ett lock på din sylåda ? återtog Antonia. vJag tänkte,? skref Stjernskold, som läst öfver Henriettes axel hvad Antonia till henne skrifvit, )att jag, for något som Antonia tyckte om, skulle fått byta mig till detta mästerstycket ? vMan brukar icke, skref skrattande Antonia, ha sitt eget porträtt — och baron behofver ingen sylåda. Jag skulle användt det till en brefpress. ..? Jag måste upplysa Antonia, att man ej vanligtvis titulerar sin blifvande svåger.? vJag vill gifva min lilla tafla till någon som håller af både Astrid och den som är henne kär, och det tror jag Henriette gör, derför tillhör taflan henne. Med barnsllg kärlek kysste Henriette Antonia.