Helsingborgs-Posten – 24 mars 1862, sida 2

hand, och ätergaf lisligt den scen som i verkligheten framslallde sig för hennes blickar. När hon i träd utskar figurer brukade hon vanligtvis först utarbeta sielfva gestalten och sluta med ansiglet. Flickan var elt porträtt af Astrid, och mannen vid hennes sida af Stjeruskold. verkligen ger Antonia ej så sällan tillkanna en viss siareförmåga, smålog Theophil. När du borjade arbeta på ditt lila stycke, hade du ej då en aning om, hvad du i dag, hvad du nu. ser 27 Jag tänkte på Astrid och på. ..? tecknade hon till svar; och jag tyckte hunden skulle taga sig väl ut — det är ju trohetens symbol ? Hvad säger hon ? frågade Sjernsköld, som ej förstod teckenspråket. Theophil blef hennes tolk. pet är lyckligt träffadt,? insoll Liljefelt, i det han skiftesvis betraktade kopiorna och originalerna. Isynnerhet Astrid ?? anmärkte Dora. Henrik öppnade läpparne för att säga något, då bjellrors klang lockade Elva till fönstret. Mamsell Henriette kommer. Richard kör för henn2,? berättade hon. vhyet var en serdetes heder som vederlares Richard. sade Liljefelt ironiskt, under det att en lindrig färgskistning förmårktes på Theophils ansigte. Stillatigande, innan Henriette hann stiga ur sladen, gick kKiljefelt till sill på andra sidan salen belägna rum. Antonia, som under tiden också galt till fönstret, uttryckte vid åsynen af Henriette en synbar gladje; hon drog Astrids hand