Helsingborgs-Posten – 21 mars 1862, sida 3

Liljeselt var blek; ett heligt allvar hvilade öfver hans ansigle. Han teg flere minuter, liksom fruktade han alt taga ett beslut. Slutligen sade han, i det han med en outsäglig blick såg upp till Astrid: Jag förenar mina boner med din mors,a här hammades rosten och han slot henne i sin famn. )OA J.? tillade han efter ett uppehall, 7om J efter tvenne års förlopp älsken hvarandra såsom nu, må då kyrkans volsianelse besegla ert förbund.? Efter en ganska sen middagsmåltid slow den lilla familjen sig ned i formaket : de nysorlosvade sutto i ena sosthöornet. vid deras fötter lilla Elva som lekte med en stor pudel — hvilken tillhörde sastmannen — blickande ömsom på pudeln och ömsom på dem; i sossans andra horn sulto föräldrarne; Theophil och Antonia hade placerat sig vid fönstret; det lilla mellan dem stående bordet var öfverlastadt med trädlappar, knifvar och allt som sordrades till hennes vackra arbeten. Det var en egen ståmning inom den lilla kretsen. Det gick trögt alt bringa ett ledigt samtal å bane. Men märkligt nog, det var den dosstumma som satte lif i det hela. Medan man ålnjot kaffet skar Antonia allljemt på en liten tunn trädskitlva, under det alt hon emellanåt än såg på Astrid, än på Stjeraskold. Theophil böjde sig framåt, för att betrakta hennes arbete, men med en skalmsk blick lade hon handen öfver detsamma. Inte än ! menade hon. (Foris.)