Helsingborgs-Posten – 17 mars 1862, sida 3

En man med så upphajda tänkesält, som Liljeselt, kunde ej låta beherrska sig af ett smaaktigt hogmod; men visade man honom något slags ofverlagsenhet, då uppreste sig med styrka den stolthet ech sjelskänsla som lågo på djupet af hans karakter. Ledig och artig samtalade han an med den ena än med den andre, och en hvar maste för sig sjelf tillstå: att kapten Liljetelt var en intressant, en mångsidig man. Utkomna i danssalen satte sig Theophil och Antonia i ett hörn af rummet, der båda hvar för sig gjorde sina anmärkningar. Den förre bemärkte de blickar, med hvilka den unge grefve T. betraktade Henriette, men äfven huru stilla, enkel och alsklig hon i i afton var; det undsoll honom icke heller alt Henrieties ögon oförmärkt då och då halkade från honom sjelf till Eugenie, som satt ett stycke ifrån honom, och så tvertom. Det roade honom åfven att bemärka huru konsuln och hans kära hälft sokte dem af den s. k. la haute vole, som detta rum inneslöt ; och om de sjelfva tillhört dessa priviligierade, kunde de icke af dem på ett förbindligare sätt blifvit omfattade än som nu var forhållandet. Endast grefvinnan Nordenheim var densamma, icke hvad man kallar vänlig och förekommande, men höflig mot alla. Händelsevis kastade Theophil ögonen på den bredvid honom sittande Antonia. Förvåning och löje uttryckte sig på hennes ansigte; hon vande sig åt sidan och såg på honom. Hvad tänker du på?? tecknade han. Jag tänker att de äro tokiga — — att de bordekomma till ett Fridhem... Kan man